Förbjudet vatten

Jag plaskar med fötterna i förbjudet vatten. Vetenskapen om att allting måste vara hemlig gör det spännande, men samvetet dunkar i bakhuvudet som aldrig förr. Blyg är fel ord för min situation, jag skulle mer kalla känslan för rädsla. Men varför? Så länge jag bara plaskar med fötterna och inte badar i det förbjudna vattnet så ska väl inte någon skada vara skedd? Jag trånar inte efter någon beröring, i alla fall inte mer än som det var innan, utan bara umgänget. Tanken att veta att den andra parten är runt omkring mig. Och jag är för rädd för att fråga min medspelare om dennes vilja. Vill den ha umgänget eller beröringen? Svaret skrämmer mig på något sätt.
Jag vet att jag inte får, jag vet att det inte går... därför måste jag göra något, utan att förlora allt.

Livets egna vägar

Du brukade vara den som gav mig lyckan. Du brukade vara den som förgyllde min dag. Du brukade vara den jag alltid vände mig till. Du var nummer 1 i mitt liv. Det är otroligt hur livet väljer sina vägar. I just denna stund, skulle jag inte vilja säga att du är min nummer 1. För ditt konstiga beteende gör mig otrygg. Du börjar bli den som tar lyckan ifrån mig. Jag vet inte hur jag ska förklara detta för dig utan att du bara missförstår mig och sen ligger den lilla gnistan vi har kvar i ruiner. Jag måste kalla mig avundsjuk Du träffar nya. Du skriver om hur roligt ni har. Och när du kom till mig, när du äntligen kom till mig, hade du ingen ork kvar att ge mig. Du blev bara ett skal som jag skulle få umgås lite med. All din underbara glädje gavs åt dom nya och fräscha. Allting kändes så ytligt. Det som innan varit så otroligt roligt blev bara stela leenden. Jag försökte få liv i elden igen, men du kunde bara inte le för min skull när jag berättade om nånting kul som väntade mig. Du kunde inte ens lyfta dina mungipor mer än i ett stelt leende och ett litet He-he. Det jobbiga som kommer bli är att du lämnade mig. Jag kan inte vara lycklig utan dig, men du klarar dig bra. Det känns så fel längst inne när dom vi pratade illa om tagit över min plats som nr 1... Jag har bara så svårt att förstå.

Faller som en trasig ballong

Jag försöker ignorera. Men varje gång jag går förbi honom utan att ge någon vänskaplig knuff ger han mig den där blicken. Blicken som säger; vad har jag gjort fel? Varför kom du inte hit och sa hej? Jag vill inte ignorera, men nånting säger mig att jag måste. Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som det underbara vackra leende han ger mig när jag kommer gående. Men jag vet heller inget som skulle krossa mig så mycket som besvikelsen över att leendet inte kom. Jag har ingen garanti på min lycka, och jag är rädd för att förlora den. För första gången känner jag att någonting är på väg att bli bra. Och jag försöker för mycket för att inte förlora det. Slutsatsen blir alltid den samma- allt det bra, allt det lyckliga kommer falla som en trasig ballong från en klar himmel. För första gången har kärleken satt betydelsen på spel för mig. Han är allt jag vill ha. Jag får rysningar av att bara höra hans röst. Men dom där ögonen, och det där leendet. Dom förstör så mycket av mitt självförtroende. Att inte veta vad han vill får leendet att betyda mer. Och att veta att jag kanske har sagt saker som kommer förstöra allt- känns så otroligt tomt...

Hejdå!

Nu har jag fått nog av att försöka skriva en massa poetiska meningar som ingen förstår. Så jag slutar. Hejdå liksom! Men jag vet, jag vet- jag är en blogger! Thats it. Så jag har startat en ny liten blogg- yes så sant som det är sagt. "thalensday.blogspot.com"

Bevaka om du känner fört :) Men den här underbara sidan kommer ju finnas kvar! Bara att den inte uppdateras lika ofta

Lycklig

En upptäckt- ett finger på en känsla.

Jag kan inte förklara. Jag kan inte prata om det. Jag är bara lycklig. Jag är bara glad.

Jag ler, jag skrattar, jag pratar- men inte om det, inte för det.

Jag kan inte förklara.

You'll be in my heart.

Stålmannen var unik, inte jag

"Emma, du är bra på ord. Du vet hur man hanterar ord och gör dem till fantastika texter. Det här är din begåvning."

Ja, det var ett litet citat från min svenska lärare. Utan att jag hade ställt någon fråga muntligt, svarade hon på mitt livs största grubblande.

Alla människor är ju unika, säger dem. Hmm, hur är jag unik? Förutom att ingen annan har samma ansikte som mig, och sådanna självklara saker. Vad är det som är ganska speciellt med just mig? Jag kan inte sjunga bra, jag kan inte spela något instrument, jag är livrädd för bollar, jag har ingen speciell och egen stil, jag är inte stenrik, men inte heller fattig, jag är inte populärast av alla, jag är inte speciellt snygg, men inte ful på något sätt, jag har näst intill alltid otur och oändligt mycket mera saker som gör mig totalt "ounik". Jag är ett sådant barn man skulle kunna byta ut, utan att någon skulle märka nått. Möjligtvis på utseendet, men beteendet och personligeheten skulle vara den samma. Men samtidigt kan jag inte bara vara en "svensk". Alla ska ju vara unika? Men vad är det som är unikt med mig? Förutom att jag går fulast av alla för att jag har fel på mina fötter, och att jag har Västmanlands pipigaste fallsett röst, och att jag är den enda i hela världen som frivilligt vill bli tjock och oändligt mycket mera saker. Men jag kan inte påstå att någon av dessa saker är ett bra svar om någon frågade mig:
- Varför är du unik Emma?

- Jag har jätte pipig röst!

Den personen skulle nog tro att jag var unik för att jag var den mest psykade människan på jorden! Så jag fortsatte att grubbla vidare på mitt problem. Jag tycker inte att jag är dålig- tvärt om! Jag älskar mig själv för den jag är, men det vore ju trevligt att slippa vara unik för att man är den enda människan som inte är unik. Då sa min svenska lärare de där orden som står där uppe, hon sa dem till mig. Först blev jag super glad, och tyckte- äntligen ett svar på mitt gubblande! Men under tiden jag skrev det här har jag kommit på att- alla kan skriva en text, det är inte svårt. Alla kan uttrycka sig i ord. Stålmannen var unik för att han räddade folk på ett sätt som ingen annan kunde, jag blir inte unik för att jag vet hur man uttrycker sig i ord, för jag gör precis som alla andra..

Jag nog unik för att jag inte är unik..

Tom, empty, thats it.

Tom, empty, thats it...
Vad ska man skriva om när man är tom? Vad ska man satsa på när man inte har någon lust kvar i kroppen? Vad ska man prata om när samtalsämnena är slut för länge sen? Hur ska man kunna leva vidare som vanligt när "vem är du? Jag är döden och jag har kommit för att hämta dig" snubben står och knackar dig på axeln? Mitt största problem är att jag inte kan svaret på någon av dessa frågor. Mitt lilla huvud som brukar vara så fullt av tankar att man aldrig ens hittar vad man letar efter, har nu spindelnät i hörnen. Jag är bara tom. Tom på tankar, tom på lust att göra något, tom på viljan att leva, bara helt jävla tom. Men från noll kan man bara gå uppåt i tabellen. Att kämpa är det enda alternativet. Men jag gör det inte bara för min skull- Jag gör det för din.


- I'm not ever alone

1 April- Lurad!

April April din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

Ja, den har vi nog alla gått på någon gång. 1 April är ju känt för att vara den dagen man helt lagligt får lura hatten av alla runt omkring. Men jag har tänkt- som vanligt. Gud har 1 April året runt. Han lurar oss att kärlek finns. Han lurar oss med att säga att livet är underbart. Han lurar oss med att han ska vägleda oss genom alla svårigheter. Vilka idioter vi är! Gud spelar bara ett roligt April skämt för sig själv genom att låta oss leva. Och det mest komiska är att vi går omkring och tror att vi kan klara oss undan en hel 1 April utan att bli blåsta, men egentligen blir vi blåsta alla 1 April i våra liv, alla andra dagar, alla år. Grundlurade att livet var något vackert. Grundlurade att Gud ska uppfylla alla våra konstiga önskningar. Men jag hamnar ganska ofta i den situationen att någon lurar mig, och jag kommer på att den lurar mig. Men sen så klarar jag inte av att säga det till personen och förstöra den personens geniala chans att få lura någon. Och lite så känner jag nu. Jag kan inte direkt gå till kyrkan och säga: Gud, sorry jag kom på dig- det skulle bara göra hans lilla skämt ännu roligare. Så jag tänker bara leva vidare, precis som vanligt, låtsas att livet är en dans på rosor, och tacka gud för att jag finns. Bjuda honom på ett gott skratt.

För det är jag bra på- bjuda var och en på ett skratt då o då.

En snygg Page räddar din dag

Du kan verkligen inte förstå känslan! Eller vad vet jag egentligen? Du kanske vet hur det känns när man klipper av ca 30 cm älskat hår, och hur du verkligen känner hur huvudet bokstavligen blir lättre? Inte bara av att en stormängd hårstrån befrias från huvudet utan också problem och bekymmer! Det är så sjukt hur allting praktiskt taget sitter i den där kalluffsen på huvudet! Jag antar att detta bara egentligen är en psykisk inbillning, men det var satan till inbillning för jag tror på det! Det där mörka i livet satt i topparna på de långa håret! Det där tråkiga i allt om hände runt och kring mig berodde på det ständiga behovet av att ha håret uppsatt. Den där dimmiga depressionen som gör varje morgon så tung och jobbig var helt enkelt den påträngande tanken- "vilken frisyr ska jag ha idag?".

Så alla ni där ute i den här underbara världen som anser att ni passar in på den här beskrivningen borde verkligen tänka över tanken att klippa av erat hår.

För; En snygg Page räddar din dag!

Ett lejons bekännelser

Alla har svagheter. Jag har 2 stycken riktigt stora svagheter- jag hatar att vara själv och jag hatar att vara hjälplös. Att vara ensam har jag lärt mig tackla ganska bra. Jag kan stänga in mig på mitt rum, sätta på lite Jason Mraz, gråta en skvätt och sen har det mesta löst sig. Men att vara hjälplös är hemskt. Det är inte bara mina egna tragiska depressions tankar det handlar om. Mannen som styr denna onda värld blandar även in andra oskyldiga offer. Jag tål inte att vara hjälplös. Jag tål inte att se en vän lida utan att kunna göra något. Jag hatar att bara stå där och se en underbar människa tyna bort. Jag tål heller inte att bli utskälld för min svaghet. Jag slår ifrån som ett lejon som försvarar sitt döda byte. Och jag kan inte bara ta emot en ursäkt för att du försökte sno mitt byte. Det räcker inte. Du har slagit ner mig, och jag måste kämpa mig upp igen och det blir lika svårt som vanligt. För jag vägrar se mig själv som den svaga. Jag vägrar förstå att nu är jag i underläge. Men även ett lejon måste ibland lägga sig ner...

Alla som känner mig- Emma Thalén- väl vet att jag aldrig lägger mig på rygg och ber om nåd. Och alla som känner mig- Emma Thalén- väl vet att jag aldrig kan erkänna att jag har fel.

Allt jag kan säga är; jag hade fel, jag lägger mig ner och ber om nåd nu. Jag är hjälplös. Och jag behöver din hjälp för att få tillbaka min "Life is wonderful" känslan igen. Så mitt lejon har nått dagen då han förlorade kampen om sitt byte.

Lag av Kärlek

Jag känner hur djurets fötter trycker ifrån. De stampar av hårt och vi lämnar marken. Tiden går i ulterapid och jag kan känna mina muskler arbeta för att hålla mig i balans i luften. För en bråkdels sekund förstår jag att jag har lyckats. Hästen börjar räta ut frambenen för att landa. Jag slänger en blick upp på läktaren där alla står med fingrarna i munnen. Allt hänger på det här språnget! Framhovarna slår i marken, en skön stöt går genom ryggraden. Bakbenen stöter in under hennes kropp och hon spänner kroppen. När de muskulösa benen är i marken förstår jag att jag har avgjort det. Jag hinner slänga en kort blick upp på läktaren. Alla släpper fingrarna från munnen och snart har alla sina händer i luften. Jag känner hur pressen och nervositeten spricker! Jag skriker ett härligt långt ljud. Jag klarade det! Jag galopperar ner för långsidan med publikens jubel i ryggen. Idag gjorde jag något som jag var riktigt bra på. Jag kommer ut och blir omfamnad av ett lag. Det är kanske inte ett hockeylag, eller ett fotbollslag- vi är ett lag av Kärlek. <3

Bara en apa

Jag är en apa i en bur. Utanför står det mängder med människor och skrattar och tittar på mig. De skrattar för att det enda jag kan göra är att klia mig i huvudet och äta bananer. Jag vet inte hur man lär känna någon ny, jag vet inte hur jag ska ta mig in och ut i ett förhållande, jag vet inte hur man klarar sig i livet, jag vet bara hur jag ska överleva i min bur. Det spelar ingen roll om jag skulle vara en babyapa, de skulle skratta ändå. Och om jag vore en vuxen apa, så skulle de skratta lika mycket. Jag skulle till och med kunna vara bättre än dem på massa saker- jag skulle bli lika utskrattad. För i deras ögon är jag bara en dum apa, det är fakta och inget kan ändra på det. Så hur jag än försöker så är det lönlöst, jag är en apa, en missbildning i deras ögon. Jag har ingenting att leva upp till mer än att klia mig i huvudet. Lika bra att sluta hoppas på något och faktiskt ge upp..

Oändlig törst

Jag har en oändlig törst. Det vattnas när jag ser en bäck rinna, och det vattnas när jag ser dig. Jag är alltid törstig efter något och jag kan aldrig få nog. Jag kan klunka liter med vatten, och jag skulle kunna klunka liter av din kärlek. Jag funderar över känslan att hoppa ner i havet, och jag funderar över känslan att hoppa ner i din famn. Samma krypande härliga känsla som att se små leende munnar på havet när småvågar blåser i vinden, får jag när jag ser dig le. Det är något med dig som får mig att vilja drunkna, men samtidigt stärker du mig att simma vidare. Just nu vet jag inte vad som är bäst. Att bara klunka i sig allting på en gång och sedan stå tomhänt, eller spara den lilla mängden vatten jag har tills jag behöver det? Ska jag hämta den lilla kärlek du kan ge på en gång, eller vänta och låta den utvecklas? Livet är så fullt av frågor, frågor som aldrig blir besvarade ordentligt...

Orättvist

Allting är bara så äckligt orättvist. Det är så äckligt orättvist att jag alltid ska få vara ensam, och att jag alltid ska skita till allting. Ordet rättvist borde inte ens existera- för det finns inget i denna värld som passar in på den beskrivningen. Att jag blev jag, det är orättvist, att jag inte kan vissa saker, det är orättvist. Allt är orättvist. Min våg tynger alltid åt det andra hållet, och min vind är alltid motvind. Mina dagar vill alltid få ett tragiskt slut, och lyckan kommer lyckan går är jag bra på att leva upp till. Viljan att vilja lyckas tycks aldrig räcka, för det skiter sig ändå. Något vill att jag aldrig ska få hållas i älskade armar, något vill att jag ska känna mig ensam.. Kanske vill jag för mycket? Kanske tar jag i för mycket när jag väl får en chans att jag blir av med allting? Men man kan inte bara ha en stämpel som Misslyckad själ. Det är bara något som jag gör fel men jag vet inte vad. Och det är också sjukt orättvist!

Garage- Våga Vägra Strömmen

Vår värld är strikt. Vi gör vad vi måste när vi måste det. Flickor har inte pösiga jeans- killar har inte linnen. Reglerna är enkla men patetiska. Varför är det en dödssynd att sticka ut? Varför måste man bli utpekad för att man har en skild åsikt? Vad är det för fel med att bara vara sig själv? Alla klagar hit o dit- det ändå man behöver göra för att ha en bra ttityd är att vara sig själv. Allt du behöver göra för att få din kärlek att gilla dig är bara att vara sig själv. Varför är det ingen som följer det här då undrar jag. Men när man skriver sådär, säger det, ja överhuvudtaget framför det för en folk massa säger 75 %: Men jag äär mig själv. Vart tog alla dom där som sticker ut lite vägen då? För jag tror inte- inte ens i min vildaste fantasi- att Alla tjejer, all around the big fucking world, tycker att kort korta kjolar, U-ringade tröjor, massa smink och as piffat hår är det snyggaste som finns! Det finns inte en möjlighet! Visst, det finns dom som faktiskt kör sitt eget race- men dom får ju ta stryk för det också! Dom går inte orört vidare utan en sned blick.

Jag säger bara: Garage- nu går jag vidare i mina baggyjeans, fult hår och inget smink!

Offer

Varje människa är ett offer med blodiga ringar på sina fingrar. Vi är offer för kärlekens vassa tänder, vi är offer för svek från vår omgivning, vi är offer för självkritikens onda makter- vi är offer som straffas i Guds händer. Han trycker ner oss till det lägsta. Gud torterar världen till sitt slut, för att få hans egen kunga värld- himlen, att se så underbar ut. Han vill att alla ska tro att änglarna är de underbaraste, och hans mark är den bästa. Men det finns offer, slavar, nej människor i det här fallet, som lyckas. De lyckas tvinga fram ett leende. De kämpar in i det sista för ett skratt. De vill, och de kan. Jag önskade jag kunde vara en av dem. Som kunde se det goda i allting, som kunde sluta frukta världen för det slagfält som det egentligen är.

Men jag kommer kämpa vidare, och just nu... tror jag att jag har hittat min väg till ett leende- det finns människor som kan få en att ändra sin uppfattning, utan att veta det-

Tack för att du fick mig att ta av mina ringar.

Tvillingsjäl?

Alla människor är memory brickor. Det finns en för alla. Alla har en själsfrände. Sen kan vissa brickor vara lika varandra, men det finns små skillnader, som uppdagas med tiden. Ibland glömmer man bort vart den andra brickan ligger, eller så hittar man den bara inte. Det ingår, alla spelar lika så alla vet det. Den andra brickan måste inte vara ens stora kärlek, men det är den människa som man lever lika fort som.

Mitt tvillingsjäl ljus lyser fortfarande på mitt bord... men lågan börjar slockna.

Svart dis

Ilska. Svart rök pyser ut ur öronen och svart dis formas framför mina ögon. Du förstör mitt liv genom att existera och strypa mina tillgångar. Jag önskar du bara försvann långt ner i mitt förflutna och sakta mald till grus. Jag ser dig slaktas som ett hjälplöst lamm inför mina ögon. Jag spottar på gatan och kan se ditt grisaktiga ansikte i loskan. Du är inte värd att leva för 5 jävla öre. Jag skulle kunna strypa dig med mina egna smutsiga fingrar. Förstörd av ditt falska leende ska jag ta mig upp på tå för att kämpa vidare. Jag ska gå vidare med huvudet högt, och låtsas som att du är den som lider. För med min svarta dis för ögonen kommer jag heller inte se att du njuter. Omedvetet har du gjort mitt liv till ett helvete- vilket du skall få känna på.

någon dag...

Dingla med benen

Jag skulle vilja sitta högt uppe på en hylla i någons kök. Jag skulle vilja sitta där, liten som en fluga och dingla med benen. Allting som händer i köker, händer under min uppsikt. Sen skulle jag vilja ha ett litet manualbord med en massa knappar och spakar. När jag såg att tillvaron i köket inte riktigt var på topp, skulle jag dra i en spak och ändra felet. Jag skulle vara gud i mitt lilla kök och kunna styra världen som jag ville.

Eller tänk om man kunde vara det där lilla samvetet som sitter på någons axel. Allt jag sa skulle personen följa- men gick något fel, fick den personen ta stryk och inte jag. Vad underbar världen skulle vara då i mina ögon.

Bara sitta helt stilla... och dingla med benen.

Begging for your please

Jag älskar dig mest av allt. Du är min värld.

De orden är stora. De är även de finaste orden man kan få höra... men de kan även vara några av de hårdaste orden i ens liv. Tänk den människan som var "nr 1" innan. Tänk om den människan fortfarande inte vet vad den gjorde för fel för att åka ner till nr 2. Det känns förjävligt att ligga 2a efter en lång tids ledning. Att bli ifråntagen sin plats i rankingen slår så jävla hårt. När man blir petad av någon man trodde stod högt är som att bli ifråntagen sitt liv. Allt man delat och gjort blir bleka minnnen... Det är äckligt att människor gör så. Det är äckligt att du gjorde så.

You're satisfyied when I'm begging on my knees. I'm saying help me please. But you're just walking away... Leave me there.. begging.. begging for your please.

Min brunhåriga DNA klump

Jag har tänkt. Alla har något som är ett bevis, ett bevis att man kan, ett bevis till världen vad man går för. Jag funderade för att komma på mitt bevis.

Då slog det mig- Min Bella. Min brunhåriga DNA klump på 4 ben, som inte vet bättre än att bli rädd för en plastpåse som blåser- Hon är mitt bevis! Hon är skapad av mig. Allt hon kan, allt hon gör- Har jag lärt henne. Jag har skapat ett bevis med mina egna ben o armar. Enligt många är hon inte mycket för världen, men för mig är hon- Jaa, allt. Många gånger har jag bara velat bli av med henne. Jag har tyckt att hon är precis; en dum brunhårig DNA klump på 4 ben! Men vad begär jag? Hon gör bara som jag säger- och säger jag fel, så gör hon fel! Vi är ett team hon och jag. Vi kan allt! Vi kan hoppa hinder- Vi kan gallopera på ett fält- Vi kan leka- Vi kan rida bak-o fram. Vi samarbetar, ställer upp och hjälper varandra! Som jag sa; Vi kan allt!

Kärleksmaskiner

Jag leker med känslor. Jag hatar, jag älskar, jag förvandlar dem båda till en röra. Jag gillar det jag gör, mina verk fyller mig. Varför bry sig? Jag är en känslolös kärleks maskin- Jag gör bara mitt jobb. Jag är skapad att röra och blanda. Allt jag hittar, lämnar jag i en hög på marken, smutsig o ful. Jag hugger huvudet av allt- men det är min programering. Men som på alla maskiner finns det en skruv lös. Någonstans på vägen hakar jag upp mig. Jag glömmer programeringen och vill ta en paus. Men när jag då tar mig i kragen och förstår att pausen var ett misstag- ett finger för mycket. Då går jag vidare, skruvar fast skruven. Jag vet att den kommer losna- och det är därför jag skruvar fast den. Annars skulle livet aldrig fortsätta! Det skulle vara samma fel, på samma skruv- och jag skulle ha hakat upp mig så mycket nu gäller det inte ett finger utan en hand! Tänk på vad du ger bort, tänk på vad du skänker för ingenting- Alla är maskiner inom sig.

På Moln

Jag är grym! Jag är bra! Jag är Någon! Jag är saknad! Jag märks! När jag stampar blir det ett avtryck- och jag har stampat! Inte för att sötta några gränser, inte för att inget ska bli som förut. Jag bara stampade, och sanningen är den... jag lyfte! Jag flyger bara en bit- så jag har lust att landa och leva igen... Men just nu svävar jag på mina moln- och tittar ner på dej. Ser dina misslyckanden och ler. Ler åt att den stora cirkeln har sitt slut... syndaren får sitt straff.

Konungen Medelar

Jag har inget att säga mer än dessa små saker:

Jag åker nu. När jag kommer tillbaka kommer kärlekens plats vara tom. Smörande för alla idioter platsen, kommer att vara väldigt ofylld den med. Håret- japp, det ska av! Attityden, skolan, ridningen- yes! Jag ska bli en Fucking Begåvning! Så alla ni som kände den gamla Emma- förbered er. När jag kommer tillbaka har jag bara en sak att säga:

Konungens Återkomst!