Allting är bara så äckligt orättvist. Det är så äckligt orättvist att jag alltid ska få vara ensam, och att jag alltid ska skita till allting. Ordet rättvist borde inte ens existera- för det finns inget i denna värld som passar in på den beskrivningen. Att jag blev jag, det är orättvist, att jag inte kan vissa saker, det är orättvist. Allt är orättvist. Min våg tynger alltid åt det andra hållet, och min vind är alltid motvind. Mina dagar vill alltid få ett tragiskt slut, och lyckan kommer lyckan går är jag bra på att leva upp till. Viljan att vilja lyckas tycks aldrig räcka, för det skiter sig ändå. Något vill att jag aldrig ska få hållas i älskade armar, något vill att jag ska känna mig ensam.. Kanske vill jag för mycket? Kanske tar jag i för mycket när jag väl får en chans att jag blir av med allting? Men man kan inte bara ha en stämpel som Misslyckad själ. Det är bara något som jag gör fel men jag vet inte vad. Och det är också sjukt orättvist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar