Dom har förstört mig

Är det här orden ska samlas när ingen annan vill eller kan lyssna? Jag kan inte sluta gråta. Det här kommer inte att bli ett inlägg, det kommer bli en roman. Jag har blivit isär plockad när jag fortfarande var i levande tillstånd. Inget av min glädje finns kvar. "Alla mobbar dig emma, då tänker jag också göra det". Man ska inte tro att allt är bra för att första smällen är över. Elaka människor slutar inte sparka även fast man ligger. Nu är jag deras offer, jag är den som ligger där. Dom sparkar och skrattar. Deras enda mål är att få mig så långt ner jag bara kan komma.. Dom har verkligen lyckats. För jag är där nu, inne i det svarta hålet. Jag har nått botten, dom sänkte mig och allt jag någonsin trodde på. Tårarna räcker inte. Men dom kommer varje kväll. Jag vill inte gå dit, jag vill inte bli utstirrad. Men jag kan inte säga något till någon. Jag kan inte visa mig svag. Men nu finns inga krafter att dölja nederlaget med. Jag har förlorat. Jag är svagast. Jag kan inte gå tillbaka dit. Jag kommer bryta ihop. Dom tårarna som rinner varje kväll kommer att rinna imorgon om jag går dit. Men jag kan inte säga som det är till någon. Jag kan inte förklara det här. Men jag kan inte gå tillbaka dit. Där sitter dom och väntar, för att bryta ner. Ännu mer, för dom får inte nog. Vill dom döda mig? Eller bara plåga mig? Alla elaka ord ekar, jag kan inte gå dit. Jag tänker låta dom vinna, jag tänker vika ner mig. "Slå inte tillbaka, ta bara emot några slag och gå därifrån". Jag har tagit slagen och nu går jag. Jag tänker inte gå dit. Dom har förstört mig.

Förbjudet vatten

Jag plaskar med fötterna i förbjudet vatten. Vetenskapen om att allting måste vara hemlig gör det spännande, men samvetet dunkar i bakhuvudet som aldrig förr. Blyg är fel ord för min situation, jag skulle mer kalla känslan för rädsla. Men varför? Så länge jag bara plaskar med fötterna och inte badar i det förbjudna vattnet så ska väl inte någon skada vara skedd? Jag trånar inte efter någon beröring, i alla fall inte mer än som det var innan, utan bara umgänget. Tanken att veta att den andra parten är runt omkring mig. Och jag är för rädd för att fråga min medspelare om dennes vilja. Vill den ha umgänget eller beröringen? Svaret skrämmer mig på något sätt.
Jag vet att jag inte får, jag vet att det inte går... därför måste jag göra något, utan att förlora allt.

Livets egna vägar

Du brukade vara den som gav mig lyckan. Du brukade vara den som förgyllde min dag. Du brukade vara den jag alltid vände mig till. Du var nummer 1 i mitt liv. Det är otroligt hur livet väljer sina vägar. I just denna stund, skulle jag inte vilja säga att du är min nummer 1. För ditt konstiga beteende gör mig otrygg. Du börjar bli den som tar lyckan ifrån mig. Jag vet inte hur jag ska förklara detta för dig utan att du bara missförstår mig och sen ligger den lilla gnistan vi har kvar i ruiner. Jag måste kalla mig avundsjuk Du träffar nya. Du skriver om hur roligt ni har. Och när du kom till mig, när du äntligen kom till mig, hade du ingen ork kvar att ge mig. Du blev bara ett skal som jag skulle få umgås lite med. All din underbara glädje gavs åt dom nya och fräscha. Allting kändes så ytligt. Det som innan varit så otroligt roligt blev bara stela leenden. Jag försökte få liv i elden igen, men du kunde bara inte le för min skull när jag berättade om nånting kul som väntade mig. Du kunde inte ens lyfta dina mungipor mer än i ett stelt leende och ett litet He-he. Det jobbiga som kommer bli är att du lämnade mig. Jag kan inte vara lycklig utan dig, men du klarar dig bra. Det känns så fel längst inne när dom vi pratade illa om tagit över min plats som nr 1... Jag har bara så svårt att förstå.

Faller som en trasig ballong

Jag försöker ignorera. Men varje gång jag går förbi honom utan att ge någon vänskaplig knuff ger han mig den där blicken. Blicken som säger; vad har jag gjort fel? Varför kom du inte hit och sa hej? Jag vill inte ignorera, men nånting säger mig att jag måste. Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som det underbara vackra leende han ger mig när jag kommer gående. Men jag vet heller inget som skulle krossa mig så mycket som besvikelsen över att leendet inte kom. Jag har ingen garanti på min lycka, och jag är rädd för att förlora den. För första gången känner jag att någonting är på väg att bli bra. Och jag försöker för mycket för att inte förlora det. Slutsatsen blir alltid den samma- allt det bra, allt det lyckliga kommer falla som en trasig ballong från en klar himmel. För första gången har kärleken satt betydelsen på spel för mig. Han är allt jag vill ha. Jag får rysningar av att bara höra hans röst. Men dom där ögonen, och det där leendet. Dom förstör så mycket av mitt självförtroende. Att inte veta vad han vill får leendet att betyda mer. Och att veta att jag kanske har sagt saker som kommer förstöra allt- känns så otroligt tomt...

Hejdå!

Nu har jag fått nog av att försöka skriva en massa poetiska meningar som ingen förstår. Så jag slutar. Hejdå liksom! Men jag vet, jag vet- jag är en blogger! Thats it. Så jag har startat en ny liten blogg- yes så sant som det är sagt. "thalensday.blogspot.com"

Bevaka om du känner fört :) Men den här underbara sidan kommer ju finnas kvar! Bara att den inte uppdateras lika ofta

Lycklig

En upptäckt- ett finger på en känsla.

Jag kan inte förklara. Jag kan inte prata om det. Jag är bara lycklig. Jag är bara glad.

Jag ler, jag skrattar, jag pratar- men inte om det, inte för det.

Jag kan inte förklara.

You'll be in my heart.

Stålmannen var unik, inte jag

"Emma, du är bra på ord. Du vet hur man hanterar ord och gör dem till fantastika texter. Det här är din begåvning."

Ja, det var ett litet citat från min svenska lärare. Utan att jag hade ställt någon fråga muntligt, svarade hon på mitt livs största grubblande.

Alla människor är ju unika, säger dem. Hmm, hur är jag unik? Förutom att ingen annan har samma ansikte som mig, och sådanna självklara saker. Vad är det som är ganska speciellt med just mig? Jag kan inte sjunga bra, jag kan inte spela något instrument, jag är livrädd för bollar, jag har ingen speciell och egen stil, jag är inte stenrik, men inte heller fattig, jag är inte populärast av alla, jag är inte speciellt snygg, men inte ful på något sätt, jag har näst intill alltid otur och oändligt mycket mera saker som gör mig totalt "ounik". Jag är ett sådant barn man skulle kunna byta ut, utan att någon skulle märka nått. Möjligtvis på utseendet, men beteendet och personligeheten skulle vara den samma. Men samtidigt kan jag inte bara vara en "svensk". Alla ska ju vara unika? Men vad är det som är unikt med mig? Förutom att jag går fulast av alla för att jag har fel på mina fötter, och att jag har Västmanlands pipigaste fallsett röst, och att jag är den enda i hela världen som frivilligt vill bli tjock och oändligt mycket mera saker. Men jag kan inte påstå att någon av dessa saker är ett bra svar om någon frågade mig:
- Varför är du unik Emma?

- Jag har jätte pipig röst!

Den personen skulle nog tro att jag var unik för att jag var den mest psykade människan på jorden! Så jag fortsatte att grubbla vidare på mitt problem. Jag tycker inte att jag är dålig- tvärt om! Jag älskar mig själv för den jag är, men det vore ju trevligt att slippa vara unik för att man är den enda människan som inte är unik. Då sa min svenska lärare de där orden som står där uppe, hon sa dem till mig. Först blev jag super glad, och tyckte- äntligen ett svar på mitt gubblande! Men under tiden jag skrev det här har jag kommit på att- alla kan skriva en text, det är inte svårt. Alla kan uttrycka sig i ord. Stålmannen var unik för att han räddade folk på ett sätt som ingen annan kunde, jag blir inte unik för att jag vet hur man uttrycker sig i ord, för jag gör precis som alla andra..

Jag nog unik för att jag inte är unik..