Livets egna vägar

Du brukade vara den som gav mig lyckan. Du brukade vara den som förgyllde min dag. Du brukade vara den jag alltid vände mig till. Du var nummer 1 i mitt liv. Det är otroligt hur livet väljer sina vägar. I just denna stund, skulle jag inte vilja säga att du är min nummer 1. För ditt konstiga beteende gör mig otrygg. Du börjar bli den som tar lyckan ifrån mig. Jag vet inte hur jag ska förklara detta för dig utan att du bara missförstår mig och sen ligger den lilla gnistan vi har kvar i ruiner. Jag måste kalla mig avundsjuk Du träffar nya. Du skriver om hur roligt ni har. Och när du kom till mig, när du äntligen kom till mig, hade du ingen ork kvar att ge mig. Du blev bara ett skal som jag skulle få umgås lite med. All din underbara glädje gavs åt dom nya och fräscha. Allting kändes så ytligt. Det som innan varit så otroligt roligt blev bara stela leenden. Jag försökte få liv i elden igen, men du kunde bara inte le för min skull när jag berättade om nånting kul som väntade mig. Du kunde inte ens lyfta dina mungipor mer än i ett stelt leende och ett litet He-he. Det jobbiga som kommer bli är att du lämnade mig. Jag kan inte vara lycklig utan dig, men du klarar dig bra. Det känns så fel längst inne när dom vi pratade illa om tagit över min plats som nr 1... Jag har bara så svårt att förstå.