En snygg Page räddar din dag

Du kan verkligen inte förstå känslan! Eller vad vet jag egentligen? Du kanske vet hur det känns när man klipper av ca 30 cm älskat hår, och hur du verkligen känner hur huvudet bokstavligen blir lättre? Inte bara av att en stormängd hårstrån befrias från huvudet utan också problem och bekymmer! Det är så sjukt hur allting praktiskt taget sitter i den där kalluffsen på huvudet! Jag antar att detta bara egentligen är en psykisk inbillning, men det var satan till inbillning för jag tror på det! Det där mörka i livet satt i topparna på de långa håret! Det där tråkiga i allt om hände runt och kring mig berodde på det ständiga behovet av att ha håret uppsatt. Den där dimmiga depressionen som gör varje morgon så tung och jobbig var helt enkelt den påträngande tanken- "vilken frisyr ska jag ha idag?".

Så alla ni där ute i den här underbara världen som anser att ni passar in på den här beskrivningen borde verkligen tänka över tanken att klippa av erat hår.

För; En snygg Page räddar din dag!

Ett lejons bekännelser

Alla har svagheter. Jag har 2 stycken riktigt stora svagheter- jag hatar att vara själv och jag hatar att vara hjälplös. Att vara ensam har jag lärt mig tackla ganska bra. Jag kan stänga in mig på mitt rum, sätta på lite Jason Mraz, gråta en skvätt och sen har det mesta löst sig. Men att vara hjälplös är hemskt. Det är inte bara mina egna tragiska depressions tankar det handlar om. Mannen som styr denna onda värld blandar även in andra oskyldiga offer. Jag tål inte att vara hjälplös. Jag tål inte att se en vän lida utan att kunna göra något. Jag hatar att bara stå där och se en underbar människa tyna bort. Jag tål heller inte att bli utskälld för min svaghet. Jag slår ifrån som ett lejon som försvarar sitt döda byte. Och jag kan inte bara ta emot en ursäkt för att du försökte sno mitt byte. Det räcker inte. Du har slagit ner mig, och jag måste kämpa mig upp igen och det blir lika svårt som vanligt. För jag vägrar se mig själv som den svaga. Jag vägrar förstå att nu är jag i underläge. Men även ett lejon måste ibland lägga sig ner...

Alla som känner mig- Emma Thalén- väl vet att jag aldrig lägger mig på rygg och ber om nåd. Och alla som känner mig- Emma Thalén- väl vet att jag aldrig kan erkänna att jag har fel.

Allt jag kan säga är; jag hade fel, jag lägger mig ner och ber om nåd nu. Jag är hjälplös. Och jag behöver din hjälp för att få tillbaka min "Life is wonderful" känslan igen. Så mitt lejon har nått dagen då han förlorade kampen om sitt byte.

Lag av Kärlek

Jag känner hur djurets fötter trycker ifrån. De stampar av hårt och vi lämnar marken. Tiden går i ulterapid och jag kan känna mina muskler arbeta för att hålla mig i balans i luften. För en bråkdels sekund förstår jag att jag har lyckats. Hästen börjar räta ut frambenen för att landa. Jag slänger en blick upp på läktaren där alla står med fingrarna i munnen. Allt hänger på det här språnget! Framhovarna slår i marken, en skön stöt går genom ryggraden. Bakbenen stöter in under hennes kropp och hon spänner kroppen. När de muskulösa benen är i marken förstår jag att jag har avgjort det. Jag hinner slänga en kort blick upp på läktaren. Alla släpper fingrarna från munnen och snart har alla sina händer i luften. Jag känner hur pressen och nervositeten spricker! Jag skriker ett härligt långt ljud. Jag klarade det! Jag galopperar ner för långsidan med publikens jubel i ryggen. Idag gjorde jag något som jag var riktigt bra på. Jag kommer ut och blir omfamnad av ett lag. Det är kanske inte ett hockeylag, eller ett fotbollslag- vi är ett lag av Kärlek. <3

Bara en apa

Jag är en apa i en bur. Utanför står det mängder med människor och skrattar och tittar på mig. De skrattar för att det enda jag kan göra är att klia mig i huvudet och äta bananer. Jag vet inte hur man lär känna någon ny, jag vet inte hur jag ska ta mig in och ut i ett förhållande, jag vet inte hur man klarar sig i livet, jag vet bara hur jag ska överleva i min bur. Det spelar ingen roll om jag skulle vara en babyapa, de skulle skratta ändå. Och om jag vore en vuxen apa, så skulle de skratta lika mycket. Jag skulle till och med kunna vara bättre än dem på massa saker- jag skulle bli lika utskrattad. För i deras ögon är jag bara en dum apa, det är fakta och inget kan ändra på det. Så hur jag än försöker så är det lönlöst, jag är en apa, en missbildning i deras ögon. Jag har ingenting att leva upp till mer än att klia mig i huvudet. Lika bra att sluta hoppas på något och faktiskt ge upp..

Oändlig törst

Jag har en oändlig törst. Det vattnas när jag ser en bäck rinna, och det vattnas när jag ser dig. Jag är alltid törstig efter något och jag kan aldrig få nog. Jag kan klunka liter med vatten, och jag skulle kunna klunka liter av din kärlek. Jag funderar över känslan att hoppa ner i havet, och jag funderar över känslan att hoppa ner i din famn. Samma krypande härliga känsla som att se små leende munnar på havet när småvågar blåser i vinden, får jag när jag ser dig le. Det är något med dig som får mig att vilja drunkna, men samtidigt stärker du mig att simma vidare. Just nu vet jag inte vad som är bäst. Att bara klunka i sig allting på en gång och sedan stå tomhänt, eller spara den lilla mängden vatten jag har tills jag behöver det? Ska jag hämta den lilla kärlek du kan ge på en gång, eller vänta och låta den utvecklas? Livet är så fullt av frågor, frågor som aldrig blir besvarade ordentligt...

Orättvist

Allting är bara så äckligt orättvist. Det är så äckligt orättvist att jag alltid ska få vara ensam, och att jag alltid ska skita till allting. Ordet rättvist borde inte ens existera- för det finns inget i denna värld som passar in på den beskrivningen. Att jag blev jag, det är orättvist, att jag inte kan vissa saker, det är orättvist. Allt är orättvist. Min våg tynger alltid åt det andra hållet, och min vind är alltid motvind. Mina dagar vill alltid få ett tragiskt slut, och lyckan kommer lyckan går är jag bra på att leva upp till. Viljan att vilja lyckas tycks aldrig räcka, för det skiter sig ändå. Något vill att jag aldrig ska få hållas i älskade armar, något vill att jag ska känna mig ensam.. Kanske vill jag för mycket? Kanske tar jag i för mycket när jag väl får en chans att jag blir av med allting? Men man kan inte bara ha en stämpel som Misslyckad själ. Det är bara något som jag gör fel men jag vet inte vad. Och det är också sjukt orättvist!

Garage- Våga Vägra Strömmen

Vår värld är strikt. Vi gör vad vi måste när vi måste det. Flickor har inte pösiga jeans- killar har inte linnen. Reglerna är enkla men patetiska. Varför är det en dödssynd att sticka ut? Varför måste man bli utpekad för att man har en skild åsikt? Vad är det för fel med att bara vara sig själv? Alla klagar hit o dit- det ändå man behöver göra för att ha en bra ttityd är att vara sig själv. Allt du behöver göra för att få din kärlek att gilla dig är bara att vara sig själv. Varför är det ingen som följer det här då undrar jag. Men när man skriver sådär, säger det, ja överhuvudtaget framför det för en folk massa säger 75 %: Men jag äär mig själv. Vart tog alla dom där som sticker ut lite vägen då? För jag tror inte- inte ens i min vildaste fantasi- att Alla tjejer, all around the big fucking world, tycker att kort korta kjolar, U-ringade tröjor, massa smink och as piffat hår är det snyggaste som finns! Det finns inte en möjlighet! Visst, det finns dom som faktiskt kör sitt eget race- men dom får ju ta stryk för det också! Dom går inte orört vidare utan en sned blick.

Jag säger bara: Garage- nu går jag vidare i mina baggyjeans, fult hår och inget smink!