min brutta!

Anna- det här skriver jag till dig, bara dig...
när jag träffade dig, kände jag att jag var nära att ge upp. du var blyg och bjöd inte mycket på dig själv...
men så en trevlig dag, råkade vi rita varandra i ansiktet, oh ja. kommer ihåg det allt för väl.
när jag tänker tillbaka på allt vi har gjort, vill jag bara gråta. gråta av glädje för alla gånger vi har skrattat, gråta av sorg för våra bråk... som trots allt har uppstått under tiden...
jag kommer ihåg när du bröt axeln, när jag stod och skrek och du, stackare, som låg där på marken halvt utan axel fick lugna mig. jag har varit ganska orättvis och självisk... förlåt.
men jag har försökt att trösta dig och ge dig råd när du har varit ledsen, för jag har alltid vetat att du skulle ha varit där för mig... min kärlek till dig är nog obeskrivlig.
för du har ngt magiskt. för hur dryg och dum i huvudet du än kan vara, så kan jag inte hata dig! de går inte. du måste vara den mest underbara människan på denna jord, och nu överdriver jag inte. jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du försvann ur mitt liv... jag kan inte tänka migdet! du går före allting i min värld, jag tror till och med min egen familj...
jag skulle vilja samla alla våra dåliga skämt om fulla gubbar inlåsta på systemet och snorsnörvlade dagisbarn i en bok. jag skulle sträckläsa den, dag ut och dag in... även om den handlade om mig själv.
jag känner att jag kan lita på dig i alla lägen. du skulle aldrig svika mig. du finns alltid där, lyssnar, hjälper och kramar i alla lägen... du är guld värd och mer än så mitt hjärta!
jag kan inte skriva ner allt jag känner här.. för då skulle ingen orka läsa...!
men Anna Säteri, jag vill att du ska veta att min kärlek till dig är obeskrivlig! och det är inte något jag säger utan att mena det...för du är bäst mitt hjärta, bäst!