Kärlek från ett håll

Alla kärleks historier handlar alltid om 2 personer som blir kära. När kärlek är något underbart som uppstår från 2 håll. Olycklig kärlek finns bara dokumenterat när 2 människor blir kära i varandra, men att en av dom måste flytta... eller något i den stilen! Men alla andra då? Vi som står på sidan av och upplever kärlek som något hemskt, när den endast kommer från ett håll? Vi är som handikappade utan handikapparkering. Som människorna utanför en apbur som fascinerat står med näsorna upptryckta mot glaset, i hopp om att få vara med att leka. För faktiskt, tro det eller ej, men dom flesta kärlekshistorier som är verkliga är utspelade från ett håll. Olycklig kärlek är väl ändå sådan kärlek? För kärleken är inte olycklig bara för att man inte kan bo tillsammans. Kärlek är mer än att ta på varandra, och stoppa in saker i vandra! Eller är det bara jag som tycker att det låter groteskt och fel?! Kärlek är väl ändå den där pirrande känslan som känns i hela magen när personen ler, eller adrenalinet som kommer varje gång han (råkar) röra vid en! Är inte det kärlek helt plötsligt? Aw, olycklig kärlek- SUCKS!!

fönster

Inne i mitt rum är himlen alltid blå. Inne i mitt rum kvittrar alltid fåglar, Inne i mitt rum finns små söta träd, och inne i mitt rum finns alltid Du. Inne i mitt rum finns också ett fönster... Ett vackert litet fönster med vita gardiner. Men utanför det fönstret är himlen alltid grå. Och det ända ljud som hörs är vindens ilskna hand som sliter i träden. Men jag har en stol vid mitt fönster. Där jag brukar sitta och grubbla över livet utanför. Jag brukar sitta där så ofta att dynan är alldeles nött. Jag är inte lycklig i mitt rum. Jag älskar den blåa himlen och dom underbara fåglarna, men jag är inte lycklig. Tyvärr har jag inte modet att ge mig av ut till den kalla världen utanför. För i mitt rum är jag trygg, där kan ingen kan göra mig illa. Vill världen utanför göra mig illa?

Men så en dag gick jag ut ur mitt rum- Och jag mötte kylan, men jag fann även värmen... Men ändå återvände jag hem. Hem till mitt rum, med blå himmel och söta träd. För jag stod inte ut med att inte höra dom vackra fåglarna, och jag stod inte ut utan dig....

För Du fanns tydligen bara i mitt rum...

min dagliga portion av- SKIT!

Jag står blixt stilla. Kinderna sticker av köld och jag känner något rinna ner för kinden- är det en tår eller bara en snöflinga som trillar sakna ned? Öronen börjar koppla bort orden som kastas i mitt ansikte. Det är ju bara skit som kommer från ägaren till orden... Skit som riktas mot mig, endast i syfte för kritik. Något blött rinner ner för kinden igen- det var bara en ytterligare snöflinga. Men inom mig, inom mig störtar tårarna ner som ett monsunregn. Kanske lite okänsligt uttryckt, men det forsar verkligen med tårar i mitt hjärta. Den personen som faktiskt alltid ska finnas där för mig, alltid ska vara den jag kan vända mig till, ja, den personen är faktiskt den som står och slänger orden i mitt kalla ansikte. Det är den personen som orsakar mitt tårfall... Samvetet säger att man ska stå på sig själv, att man alltid ska säga vad man tycker om saker och ting...

jag stod på mig själv, jag sa vad jag tyckte, och vet du vad jag fick för de? - mer skit!

liten o dum...

när jag var liten var min högsta önskan att bli stor. att få läxor, spruta ner sig med parfym och sminka hela ansiktet fullt med en massa grejer som jag inte ens visste namnet på hälften. få ha kort kjol och gå i klackskor. ja, jag såg ju bara ett hav av oändliga fördelar. men liten och dum som jag var, förstod jag aldrig att alla dessa fördelar bara var en liten del av helt ny värld. en helt ny värld med så många fler äventyr, äventyr jag inte ens visste fanns! och så snart jag blev äldre började jag inse, inse att alla dessa fördelar bleknade bort av konsekvenser... och att snart började världen snurra åt ett annat håll. men så en dag satte jag mig ner och funderade... vem var det som ändrade riktning på min värld? vem har jag att skylla om inte mig själv?

vi alla måste någon gång i vårat liv, sätta oss ner och fundera på det- vem var det som ändrade riktningen på just min värld?

show it, show you...

alla kan tröttna på livet, och alla kan känna att man vill lägga sig ner och dö. och man kan inte tvinga människor att alltid hålla kvar vid gnistan. men en sak finns det man kan göra; man kan bry sig. och man kan visa att man bryr sig. det är inte alltid så lätt, men man får ta mig fan försöka! alla runt om kring mig, kan inte se vad jag tänker, så jag måste visa det. det är alltid svårt, och man känner sig ofta vilse... för det är näst in till omöjligt att säga "jag älskar dig" till någon. även om man ska säga det till sin bästa vän, så tvekar man alltid en stund. stannar upp i steget innan man kan fortsätta... fortsätta framåt, tills man kommer dit igen en vacker dag... tyvärr kom den dagen, men den tog slut innan jag ens kommit på tanken att stanna upp, så jag fortsatte. och när jag var beredd att stanna upp; var det försent att vända om...

min brutta!

Anna- det här skriver jag till dig, bara dig...
när jag träffade dig, kände jag att jag var nära att ge upp. du var blyg och bjöd inte mycket på dig själv...
men så en trevlig dag, råkade vi rita varandra i ansiktet, oh ja. kommer ihåg det allt för väl.
när jag tänker tillbaka på allt vi har gjort, vill jag bara gråta. gråta av glädje för alla gånger vi har skrattat, gråta av sorg för våra bråk... som trots allt har uppstått under tiden...
jag kommer ihåg när du bröt axeln, när jag stod och skrek och du, stackare, som låg där på marken halvt utan axel fick lugna mig. jag har varit ganska orättvis och självisk... förlåt.
men jag har försökt att trösta dig och ge dig råd när du har varit ledsen, för jag har alltid vetat att du skulle ha varit där för mig... min kärlek till dig är nog obeskrivlig.
för du har ngt magiskt. för hur dryg och dum i huvudet du än kan vara, så kan jag inte hata dig! de går inte. du måste vara den mest underbara människan på denna jord, och nu överdriver jag inte. jag vet inte vad jag skulle ta mig till om du försvann ur mitt liv... jag kan inte tänka migdet! du går före allting i min värld, jag tror till och med min egen familj...
jag skulle vilja samla alla våra dåliga skämt om fulla gubbar inlåsta på systemet och snorsnörvlade dagisbarn i en bok. jag skulle sträckläsa den, dag ut och dag in... även om den handlade om mig själv.
jag känner att jag kan lita på dig i alla lägen. du skulle aldrig svika mig. du finns alltid där, lyssnar, hjälper och kramar i alla lägen... du är guld värd och mer än så mitt hjärta!
jag kan inte skriva ner allt jag känner här.. för då skulle ingen orka läsa...!
men Anna Säteri, jag vill att du ska veta att min kärlek till dig är obeskrivlig! och det är inte något jag säger utan att mena det...för du är bäst mitt hjärta, bäst!