Stålmannen var unik, inte jag

"Emma, du är bra på ord. Du vet hur man hanterar ord och gör dem till fantastika texter. Det här är din begåvning."

Ja, det var ett litet citat från min svenska lärare. Utan att jag hade ställt någon fråga muntligt, svarade hon på mitt livs största grubblande.

Alla människor är ju unika, säger dem. Hmm, hur är jag unik? Förutom att ingen annan har samma ansikte som mig, och sådanna självklara saker. Vad är det som är ganska speciellt med just mig? Jag kan inte sjunga bra, jag kan inte spela något instrument, jag är livrädd för bollar, jag har ingen speciell och egen stil, jag är inte stenrik, men inte heller fattig, jag är inte populärast av alla, jag är inte speciellt snygg, men inte ful på något sätt, jag har näst intill alltid otur och oändligt mycket mera saker som gör mig totalt "ounik". Jag är ett sådant barn man skulle kunna byta ut, utan att någon skulle märka nått. Möjligtvis på utseendet, men beteendet och personligeheten skulle vara den samma. Men samtidigt kan jag inte bara vara en "svensk". Alla ska ju vara unika? Men vad är det som är unikt med mig? Förutom att jag går fulast av alla för att jag har fel på mina fötter, och att jag har Västmanlands pipigaste fallsett röst, och att jag är den enda i hela världen som frivilligt vill bli tjock och oändligt mycket mera saker. Men jag kan inte påstå att någon av dessa saker är ett bra svar om någon frågade mig:
- Varför är du unik Emma?

- Jag har jätte pipig röst!

Den personen skulle nog tro att jag var unik för att jag var den mest psykade människan på jorden! Så jag fortsatte att grubbla vidare på mitt problem. Jag tycker inte att jag är dålig- tvärt om! Jag älskar mig själv för den jag är, men det vore ju trevligt att slippa vara unik för att man är den enda människan som inte är unik. Då sa min svenska lärare de där orden som står där uppe, hon sa dem till mig. Först blev jag super glad, och tyckte- äntligen ett svar på mitt gubblande! Men under tiden jag skrev det här har jag kommit på att- alla kan skriva en text, det är inte svårt. Alla kan uttrycka sig i ord. Stålmannen var unik för att han räddade folk på ett sätt som ingen annan kunde, jag blir inte unik för att jag vet hur man uttrycker sig i ord, för jag gör precis som alla andra..

Jag nog unik för att jag inte är unik..

Tom, empty, thats it.

Tom, empty, thats it...
Vad ska man skriva om när man är tom? Vad ska man satsa på när man inte har någon lust kvar i kroppen? Vad ska man prata om när samtalsämnena är slut för länge sen? Hur ska man kunna leva vidare som vanligt när "vem är du? Jag är döden och jag har kommit för att hämta dig" snubben står och knackar dig på axeln? Mitt största problem är att jag inte kan svaret på någon av dessa frågor. Mitt lilla huvud som brukar vara så fullt av tankar att man aldrig ens hittar vad man letar efter, har nu spindelnät i hörnen. Jag är bara tom. Tom på tankar, tom på lust att göra något, tom på viljan att leva, bara helt jävla tom. Men från noll kan man bara gå uppåt i tabellen. Att kämpa är det enda alternativet. Men jag gör det inte bara för min skull- Jag gör det för din.


- I'm not ever alone

1 April- Lurad!

April April din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill!

Ja, den har vi nog alla gått på någon gång. 1 April är ju känt för att vara den dagen man helt lagligt får lura hatten av alla runt omkring. Men jag har tänkt- som vanligt. Gud har 1 April året runt. Han lurar oss att kärlek finns. Han lurar oss med att säga att livet är underbart. Han lurar oss med att han ska vägleda oss genom alla svårigheter. Vilka idioter vi är! Gud spelar bara ett roligt April skämt för sig själv genom att låta oss leva. Och det mest komiska är att vi går omkring och tror att vi kan klara oss undan en hel 1 April utan att bli blåsta, men egentligen blir vi blåsta alla 1 April i våra liv, alla andra dagar, alla år. Grundlurade att livet var något vackert. Grundlurade att Gud ska uppfylla alla våra konstiga önskningar. Men jag hamnar ganska ofta i den situationen att någon lurar mig, och jag kommer på att den lurar mig. Men sen så klarar jag inte av att säga det till personen och förstöra den personens geniala chans att få lura någon. Och lite så känner jag nu. Jag kan inte direkt gå till kyrkan och säga: Gud, sorry jag kom på dig- det skulle bara göra hans lilla skämt ännu roligare. Så jag tänker bara leva vidare, precis som vanligt, låtsas att livet är en dans på rosor, och tacka gud för att jag finns. Bjuda honom på ett gott skratt.

För det är jag bra på- bjuda var och en på ett skratt då o då.