Jag sitter helt stilla- pillar lite med luddet från min vänstra vante. Ju mer mina tankar färdas- ju hårdare rullar jag luddet mellan mina fingrar. Jag kommer plötsligt ihåg en tid i mitt liv- en tid som jag aldrig kommer glömma.
Du och Jag- vi låg där i mörkret, nästan varje kväll tillsammans. Varje kväll lika mörkt i rummet- varje kväll lika tyst. Jag brukade ligga och snurra med mina fötter så det prasslade i lakarnet. En gång frågade du varför jag alltid gjorde så. Jag svarade att jag gjorde det för att kunna tänka klart. Varje kväll gjorde jag likadant- bara fär att du skulle fråga din speciella fråga. "Vad tänker du på?". Du visste mycket väl vad jag tänkte på- men du visste även så mycket väl att jag ville att du skulle fråga. Så du gjorde det- kväll efter kväll... för min skull.
Jag längtar tillbaka till den tiden, även fast kärleken på annat håll öpnnat sina ögon.
Om du fortfarande är min Underbara kompis- om du fortfarande kan mig utantill som en kartlagd ö, då vet du att de e Dig jag menar. Och du kommer ihåg tiden...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar