Jag försöker ignorera. Men varje gång jag går förbi honom utan att ge någon vänskaplig knuff ger han mig den där blicken. Blicken som säger; vad har jag gjort fel? Varför kom du inte hit och sa hej? Jag vill inte ignorera, men nånting säger mig att jag måste. Jag vet ingenting som gör mig så lycklig som det underbara vackra leende han ger mig när jag kommer gående. Men jag vet heller inget som skulle krossa mig så mycket som besvikelsen över att leendet inte kom. Jag har ingen garanti på min lycka, och jag är rädd för att förlora den. För första gången känner jag att någonting är på väg att bli bra. Och jag försöker för mycket för att inte förlora det. Slutsatsen blir alltid den samma- allt det bra, allt det lyckliga kommer falla som en trasig ballong från en klar himmel. För första gången har kärleken satt betydelsen på spel för mig. Han är allt jag vill ha. Jag får rysningar av att bara höra hans röst. Men dom där ögonen, och det där leendet. Dom förstör så mycket av mitt självförtroende. Att inte veta vad han vill får leendet att betyda mer. Och att veta att jag kanske har sagt saker som kommer förstöra allt- känns så otroligt tomt...
